Turistan

On request, mitt tal till pappa.

Jag är egentligen inte särskilt mycket för fenomenet kedjebrev. De känns opersonliga, är tidskrävande och använder sig av hot som evig olycka och elände. För ett tag sedan svarade jag dock på ett sådant som kommit till mig via mail. Det handlade om vilka människor det finns att se upp till runt om i Världen och varför, mitt val av förebild var och är självklart - min rara pappa. När man sitter på 110 mils avstånd och försöker samla material till en text som denna är det väldigt lätt att bli nostalgisk och fylla sida efter sida med berättelser, tankar och formuleringar. En sådan bunt papper om, för mig världens bästa pappa kanske blir en aning tung och tidskrävande en dag som denna då ni trots allt är här för att träffa huvudpersonen i fråga och inte sitta i varsitt hörn och läsa om honom. Därför skall jag försöka sammanfatta mig "lagom" långt.

Till att börja med har jag valt att peka på de fysiska likheterna emellan oss två. Dessa gör sig tydliga i blont hår, blåa ögon, näs och ansiktsstruktur samt en viss grovhet kring ben och vadpartier (något som vad jag vet är ett vanligt inslag i släkten Sondell). Jag har också tacksamt ärvt en särskild lätthet i att bli brun under sommarhalvåret, men jag vill påpeka att jag till skillnad från min far försöker undvika både vita t-shirt och sockränder på min hud.

Utseendet är trots att vi båda ser riktigt bra ut, inte det viktigaste utan insidan räknas ju till stor del den också. Jag tänker nedan förklara hur jag ser på min pappa. Jag tror och hoppas att mycket av hans värderingar finns inom mig och kommer göra sig synliga mer och mer för varje dag. Jag ser honom som en person med enormt många fina egenskaper vilka gör sig märkbara i alla de intressen och åtaganden som upptar större delen utav hans vakna tid. På arbetet har han den ambitiösa, noggranna och socialt uppskattade rollen. Jag kan inte se att någon arbetsgivare eller arbetstagare vill förlora en som pappa, som ställer upp och alltid gör sitt yttersta för att andra skall trivas. Det kan handla om att ta ett extra pass, bjuda på godis eller dra en rolig historia i micken på en stadsbuss en tidig och tråkig vardagsmorgon. På fritiden trivs han i grupper, gärna genom bollsporter och i jaktlag, inte bara som deltagare utan också som ledare eller domare. Han har ett sätt som gör att människor lyssnar på honom i alla sorters sammanhang och jag vet ingen som på ett sådant respektingivande men samtidigt älskvärda sätt kan ha bättre disciplin på fotbollsspelande lågstadiebarn. Inte heller disciplinen på deras föräldrar går att ta miste på, något som till viss del kan bero på det kaffe som tränaren själv tillagat och placerat ut vid sidan av planen. Mamma har ofta kommenterat att pappa hade fungerat bra som lärare och jag kan inget annat än hålla med, men vill tillägga att djurskötare kanske inte varit så dumt det heller då det inte bara är människor som lyssnar på honom. Jag förstår inte hur en hund som blir helt betagen utav varje doft som naturen har att ge och släpper alla tecken på lydnad i min närvaro kan gå helt betagen utav sin husse på promenad, utan att så mycket som höja på sin svarta nos.

Som fadersgestalt kan jag inte heller se någon bättre lämpad person än min pappa. Ett uttryck som ofta har nämnts på ett skämtsamt sätt genom åren är "På artonårsdagen står väskorna på bron". Detta har jag valt att översätta som "När ni blir myndiga och beslutar er för att flytta står väskorna på bron för att slängas, så att ni helt enkelt inte kommer iväg!". Min pappa njuter nämligen av att ha hela familjen samlad hemma och när jag ser tillbaka på min uppväxt påminns jag just om mysiga hemmastunder med lekar i öppningen mellan vardagsrummet och köket, bussturer på rygg genom huset, historieberättande i sackosäcken, "klia rygg" i soffan och mycket mer. Många utflykter minns jag också, på snowracern bakom skotern med fika och grillad korv någon solig vinterdag, eller kanske den mer lyxiga varianten då han monterat fast en fåtölj på släden och körde oss som kungar genom skogarna av Stöcke. Fordon av alla dess slag är något som alltid intresserat min far och förutom skoter har vi barn fått åka med på både traktor, båt, buss, lastbil, motorcykel och nu på senare tid också fyrhjulingsturer. Jag har två favoritminnen från dessa turer. Det första är de gånger som liten jag fått sitta i pappas knä och skumpandes upp och ner köra bil genom skogen. Det andra och lite senare minnet är när jag för några år sedan, då pappa en period jobbade som busschaufför fick följa med till platsen där alla bussar "sover". Kan tyckas märkligt att jag nämner det, men för mig var det ett mysigt och spännande tillfälle. Ett annat minne som väcks när jag sitter här och begrundar är att när vi var små fanns det alltid en viss sorts godis i pappas bilar. De var egentligen inte särskilt goda och var täckta utav ett vitt mjölaktigt pulver, men när pappa bjöd så var det något extra speciellt och så länge som det var möjligt försökte man sugandes behålla den söta biten i munnen.

Samtidigt som det kommer upp mestadels fina minnen där jag sitter dyker det också upp ett par perioder där våra åsikter kanske inte har gått riktigt hand i hand. Till exempel har vi haft skilda meningar om hur lång tid som behövs i duschsammanhang. Ett antal diskussioner har pågått oss emellan angående antalet minuter som behövs under kranen och hur varmt vatten man bör ha. Jag vill här passa på att be om ursäkt för all den tid du pappa lagt ner på att elda för varmvatten till oss kvinnor i familjen. Till mitt försvar måste jag dock tillägga att det påpekas av frisörer världen över att man egentligen skall schamponera ett normallångt hår två gånger per dusch samt låta balsam sitta i åtminstone ett par minuter. En annan stor diskussion som vi har haft är den om en mobiltelefon till mig skulle införskaffas när jag började högstadiet (något helt livsnödvändigt enligt mig). Idag tror jag att vi båda, tillsammans med de flesta utav er andra kan vara eniga om att denna pryl är rätt så nödvändig och att jag trots fällda tårar i köket för snart 10 år sedan drog det längsta strået. Idag har min yngsta syster nämligen mobil redan innan hon lämnat skolåren i Stöcke by.

På senare dar har min pappa ofta haft funderingar och kommentarer på hur mycket jag tränar och jag har fått piken av att vara något utav en "träningsmissbrukare". Detta vill jag dock påpeka (trots att det kanske kan ligga något utav en sanning i påståendet) att det är ett arv nedstiget från far till dotter. Är det någon som alltid hinner med åtminstone en promenad per dag, oavsett tid, väder och plats så är det pappa.

Innan denna text nu blir allt för lång vill jag nämna något annat som han alltid hinner med och är bra på, ja kanske den egenskap jag gillar allra mest. Det är att min pappa har en sådan förmåga att bjuda på sig själv och sprida glädje. Jag skulle säga att har karl'n bara fått mat i sig så kan vadsomhelst hända. Det är också oftast efter våra middagar i familjen Sondell som pappa satt strumporna på öronen och pennan i näsan, sjungit en sång eller dragit igång en frågelek. Ja det är inte många som lyckas behålla en allvarlig min i närheten av honom och bland mina vänner har han alltid varit väldigt populär. Senast i somras så hade han nog kunnat bli kvar på min midsommarfest då han under den inledande sillunchen var en av grabbarna i gänget. Avståndet mellan oss efter min flytt till Kalmar och det faktum att varken jag eller pappa är särskilt bra på att höra av oss har lett till att vi kanske inte pratar så flitigt. Trots det lyckas han rätt ofta göra mig glad med sms som "God natt mina prinsessor/Kram Pappa", och "God natt/Kram Pappa".

På ett antal sätt har jag nu berättat om den person jag ser upp till mest i hela världen. Det är inte på långa vägar en tillräcklig beskrivning av vad jag känner för honom men en avslutning på den här texten är något jag inte längre kan skjuta upp. Därför vill jag passa på att gratulera honom till 50 fantastiska år och tacka för den person han är och framförallt för att han har gjort mig till den jag är.